måndag 29 juni 2009

jag är här nu

hej. jag är här nu. jag har landat på det stora täcket.
Jag har en sak jag vill berätta om. Något jag fick höra
om när jag var ute o spelade lyra för vardagsgummorna
i förrgår. Det är historia som jag anser helt sensationell:

Barnen i berget

Under berget, i stora grottor urgröpta av tidvattnet, bor dom glömda barnen. Sedan länge vet man att det är så.
Man har försökt få kontakt med dem, men det finns överhuvudtaget ingen möjlighet att hitta den enda stigen, den stig som leder till schakten och gångarna.
I underjorden är kylan hård, där kan icke dagen skiljas från natt. Tungt vatten flödar mellan våningarna och det gäller att hålla andan när vågorna kommer.
Barnen kryper ihop och värmer sej vid enstaka glödansamlingar som också avger strimmor av ljus. En varm vind sveper ibland genom bergrummen. Den kommer från termiska kanaler i djupet.
Växtrötter, smågnagare och vissa sorters insekter står att finna i mindre omfattning. Barnen använder dem mest som föda, men blir, då kylan är svår också nyttjade som bränsle.
Smältvatten från bergets enorma glaciärer bullrar i gångarna. Forsande vattenfall, ett brus av livgivande bäckar. Naturens eviga kretslopp…

Barnen samlar på kristaller och salt från en mängd olika mineral. Det skänker dem trygghet att ha sysslor, om än bara dehär till synes meningslösa uppgifterna. Några av dem skapar förunderliga målningar och skulpturer. Med primitiva kritor och verktyg kan omgivningen bearbetas. En sällsam kultur framodlas på det här sättet, något som speciellt skulle ha intresserat en antropolog inriktad åt naivistiska konstprocesser.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar