måndag 8 juni 2009

INDOKTRINERINGEN I SVERIGE (göran palm 1969)

Ska man ha folkstyre i ett land är det ju minst sagt rimligt att det mesta ägs gemensamt. Men så har vi det inte i Sverige.Här ägs det mesta av enskilda personer, och inte ens av många enskilda personer utan av några få.

Vår demokrati vilar på kapitalistisk grund och fungerar som stötdämpare för kapitalismens verkningar.

De allmänna valen omfattar endast politiker, inte kapitalförvaltare, företagschefer och ledande ämbetsmän.

Kapitalismens resurser när det gäller att bana väg för en borgerlig valseger är ju heller inte små: 80 procent av pressen plus rejäla kampanjbidrag till partierna – också detta ska vi uppleva som demokrati.

Det som förr kallades att tjäna pengar på andras bekostnad kallas numera att göra en positiv samhällsinsats av stor betydelse för vår välståndsdemokrati.

I ett samhälle som gör anspråk på att kallas en demokrati är det opassande att tala om klasser helt enkelt därför att man då lätt blir varse att vårt samhälles bas inte är det politiska systemet (demokrati) utan det ekonomiska systemet (kapitalism) och att klasserna är intimt förbundna med detta ekonomiska system. De demokratiska institutionerna reduceras då till en överbyggnad på denna bas, en ytterst viktig överbyggnad men som alla överbyggnader möjlig att rucka på och i värsta fall riva när basen så fordrar (konjuktursvacka, internationell kris etc.). Talar man nu inte om klasser utan ’grupper’, inte om kapitalism utan om ’blandekonomi’, inte om privategendom utan om ’näringsliv’, och samtidigt för en intensiv propaganda för de demokratiska institutionerna (’de folkvalda regerar’), då kan man ge allmänheten ett intryck av att det i själva verket förhåller sig tvärtom: att Sverige är ’en demokrati’ (bas) som i viss utsträckning (och i demokratins namn) tillåter fri företagsamhet (överbyggnad).

Valrörelser slukar mycket pengar i ett reklamsamhälle, och i USA måste man vara miljonär själv, eller åtminstone känna ett antal miljonärer, för att göra toppkarriär som politiker. Dessutom måste man ha ett politiskt program som miljonärerna inte ogillar, för ogillar miljonärerna ens politiska program får man ingen hjälp av deras TV-bolag, deras radiostationer, deras tidningar, deras reklamfirmor, och eftersom det inte finns några andra TV-bolag, radiostationer, tidningar och reklamfirmor kan man inte ens göra sig bekant bland väljarna. Men de gigantiska reklamjippon som man i USA alltjämt envisas med att kalla fria val gör alla tänkbara arbetarpartier chanslösa på förhand.

I Sverige har vi hittills sluppit denna kommersiella urartning bland annat därför att LO har pengar och Sveriges Radio inte är reklamägt. Men ju större valrörelserna blir – och ju större partipassiviteten mellan valrörelserna – desto större blir också möjligheterna att köpa röster smygande. Kvantiteten propaganda avgör även den svenska valutgången.

Lagom stötande orättvisor har blivit lösningen. Huvudsaken är att avundsjuka och gräl begränsas till de sekundära klassmotsättningarna i samhället, så att den primära klassmotsättningen döljs – och löntagarklassen upplöses. Det tycks vara på det sättet som klassamhället har ’försvunnit’ på arbetsmarknaden. Det har förhandlats bort.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar